Kommer att tänka på visan med Olle Adolphsson.

http://www.youtube.com/watch?v=tKHB7sS1b_4

"Många syns inte, men finns där ändå…"

Så sant, så sant.

Det har varit ganska mycket av de där ”osynliga” den senaste veckan. I Svenska Dagbladet hade man först en stor artikel med rubriken ”Muterande svartrost hotar veteskördar” (4/4). Dagen efter hade man två artiklar: ”Gonorré står snart utan bot” och ”Stockholm skriver ut mest”. Den senare handlade om antibiotika och kampen mot resistenta bakterier. Idag har jag lyssnat på radion om det nya Schmallenbergviruset.

Svampar, bakterier och virus. Den lilla världen är ganska fascinerande.

Av en händelse har jag också fått tillbaka ett antal böcker som varit på vift, bland annat den amerikanske journalisten Richard Prestons bok ”Het zon”. Kan inte låta bli att läsa om den.

Det här handlar om skräck – på riktigt. Men det här handlar också om liv – livet på vårt mångfacetterade jordklot.

Boken handlar om virus. Och de människor som jobbar med virus.

Det är en otroligt spännande, läskig, intressant, blodig och fängslande historia. Och som sagt, helt sann.

Du får lära dig – långt mer än vad du kanske vill – om så kallade filovirus. De lite ”snällare” som HIV (som dödar långsamt), men framför allt om dess elakare syskon som Marburg och Ebola Sudan och Ebola Zaire.

Den andra delen av boken handlar om Ebola Reston. Ett nytt virus som dök upp i Reston, USA 1989. Det blev en blodig historia.

Läs boken, och du kommer att se världen med hel nya ögon.

"…men de flesta är små, mycket små, mycket små."

Ja, nu är inte så mycket för skräck, men efter att ha läst tidningen Skrivas temanummer i ämnet (ja, jag erkänner, jag har köpt alla gamla nummer och betar av dem allt eftersom) så kände jag att det fanns vissa brister i mitt läsande.

Jag köpte två böcker som jag tyckte jag borde läsa och som jag kanske kunde klara av.

Den första boken var klassikern "Staden som förvann" av Stephen King. Det tog sina modiga veckor att läsa den eftersom jag bara läste under dygnets ljusa timmar, denna bok var förbjuden som "sängläsning". Och visst var det rätt läskigt i början, men sedan blev jag rätt mätt på alla vampyrer...

Nu håller jag på med "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. Den är faktiskt ganska bra. Trots vampyrerna, eller vad det nu är. 

Dock. Tror att jag övergår till något annat nu. Kanske dags för trädgårdslektyr?

Läste en artikel i tidningen Skriva om att skriva om kärlek, det vill säga det som kallas romance (eller chick lit eller tantsnusk, eller vad man nu vill kalla det).

Där tog man naturligtvis upp fenomenet om boken ”Femtio nyanser av honom” som sålt typ i några miljoner exemplar.

Och jag säger bara det, jag försökte verkligen! Att läsa den alltså. Men det var en av de tråkigaste böcker jag någonsin tagit i min hand, och nu är jag ingen direkt sparsmakad läsare – jag gillar det mesta! Även, och gärna, det som kallas för romance.

Tacka vet jag en härlig Nora Roberts! Eller en Marian Keyes! Jag köper till och med en och en annan Harlequin-roman när andan faller på – och alla har de varit bättre än ”Femtio nyanser av honom”.

Jag brukar försöka läsa böcker som ”alla” läser, även så kallade ungdomsböcker. Harry Potter, Hungerspelen, Cirkeln, Twilight – alla är de värda sina läsare och sina framgångar.

Jag brukar också försöka läsa ut en bok som jag väl har börjat med, hur trögt det än går. Men med ”Femtio nyanser av honom” gick det bara inte. Jag slutade efter halva, och då hade jag kämpat i veckor.

När det gäller Harlequin-romaner så anses det lite skämmigt att läsa sådana, men jag tycker de är perfekta när man behöver lite tidsfördriv, och de tar bara någon timme eller två att läsa. Dessutom gör de böckerna andra glada, för vi är några stycken som byter med varandra. Dessa böcker är ju inget man sparar och ställer i bokhyllan, men man kan som sagt skicka dem vidare…

Här kommer fem tips till dig som gillar att läsa böcker om böcker.

 • Brev till en bokhandel (Helene Hanff). En klassiker! Och bäst av allt – based on a true story. Underbar på alla sätt och vis. Om en amerikanskas brevväxling med en bokhandel i London efter andra världskriget.

• Drottningen vänder blad (Alan Bennett). Hur kul som helst när den engelska drottningens passion för läsning väcks till liv – och vilka konsekvenser det får!

• Mitt liv som bok (Paul Desalmand). En boks självbiografi. Från tryckeriet till olika bokhandlare och flykten undan makulering.

• Bokhandelsblues (Jen Campell). Ur bokhandlarnas vardag. Inga frågor är för dumma… Skrattfest.

• Så gör jag (Bodil Malmsten). Fullkomligt lysande bok om att läsa, om att skriva, om – ja allting! Dessutom full av bra boktips.

När man städar bokhyllor blir man gärna lite nostalgisk. Man hittar ju en massa favoriter hela tiden!

En favorit är den österrikiska författaren Stefan Zweig (1881-1942). Han levde i ett helt annat Europa än vad vi gör idag, och hans självbiografiska ”Världen av igår” borde ingå i var mans och var kvinnas värld av idag.

Stefan Zweig är en sorgligt bortglömd mästare, men jag blev nästan tårögd av lycka över att upptäcka att även Bodil Malmsten har honom som favorit. Hon skriver en hel del om honom i sin utmärkta bok ” Så gör jag”.

Själv kom jag i kontakt med Stefan Zweig genom tvång. Hans ”Schachnovelle” ingick nämligen som obligatorisk litteratur när jag läste tyska på universitetet. Det var en av de få böcker som väckte mitt intresse och jag köpte novellen även på svenska. Sedan var jag fast. Jag köpte, och läste, allt som fanns på svenska.

Ett tips är att börja med ”Schack”. Övergå sedan till ”Värden av igår” och ta dig sedan an alla de underbara biografierna över Joseph Fouché, Marie Antoinette, Maria Stuart, Erasmus av Rotterdam, Magellan, Castellio, Calvin, Balzac, Dickens, Dostojevskij, Casanova, Stendhal, Balzac…

Alla finns de billigt i ett antikvariat nära dig.

Idag kom det ett brev. Det var från Deutsche National Bibliothek. De ville ha ett exemplar av Ella auf Elchjagd till sina samlingar. Känns ganska stort!

Att ge ut böcker ger ringar på vattnet...

Att ge ut böcker kostar en del träd, men det är också som att plantera ett träd.

En av mina första och största läsupplevelser (efter att ha plöjt alla Fem-böcker, Kitty, Lotta och Biggles) var när farmor satte Angélique i mina händer.

Jag var sisådär 10-12 år och blev helt besatt! Det är tio böcker, och varje sommar när vi hälsade på hos farmor och farfar, så läste jag Angélique. 

Många år senare, när farmor dog, så fick jag ärva dessa böcker. De har nu fått en hedersplats i min bokhylla, och jag läser dem fortfarande varje år! Och jag lovar, de håller!

Sergeanne Golons svit om Angélique innehåller allt om man gillar lite historia, lite spänning, lite kärlek. Typ bättre Harlequin, fast skriven på 1960-talet. Jag har lärt mig massor av dessa böcker! Den historiska bakgrunden är ju sann och denna dam upplever en hel del! Lite som Ayla i Grottbjörnens folk (fast bättre!). Solkungens hov, Paris slum, Medelhavets fasor, slavmarknader och Den Nya Världen är bara några av de ingredienser som dessa tio böcker innehåller.

Böckerna är idag sönderlästa och lappade och lagade. Men förutom att de fortfarande ger mig härlig nöjesläsning så påminner de mig om min kära farmor. Dessutom lärde jag mig på kuppen det latinska sättet att skriva siffror, för böckerna är numrerade I, II, II, IV, V, VI, och så vidare.

Har köpt en ny bokhylla, så nu får äntligen Lee Child sin rätta plats. Att omorganisera sina bokhyllor är ju ett (ursäkta) jäkla jobb och dammigt är det, men bra blir det!

Är väldigt svag för Lee Childs hjälte Jack Reacher och sänder ett varmt tack till Ulf L som tipsade om dessa böcker. Det finns ju inget som är så underbart som när man upptäcker en ny författare – och det finns massor av böcker att köpa! Snart kommer en ny (ja, i juni i alla fall) och det är som att fira födelsedag en gång till.

Har ägnat ett par dagar åt att städa bokhyllorna. Då hittar man ju en massa gamla favoriter och jag inser att jag nog skulle klara mig livet ut på de böcker jag har...

En favorit, som jag läste ut i morse, är "Pälsjägare vid ryska gränsen" av Arvid Ternemo (Bokförlaget Settern 1991).

Jag läser denna bok en gång om året, och den är lika bra varje gång! Det är historien om den fattige torparen Mikko som försöker försörja sin familj, trots dåliga odds. Året är 1919. 

"Men Sirkka bara grät rakt ut, då Mikko plockade upp ett helt kilo margarin, russin och ljus. Att man kunde få sådana skatter för några usla skinn och några ripor."

Visst, det här kanske inte är i "Nobelprisklass", men det slår an en ton som är svårt att värja sig emot. Det ger också en ganska bra bild över hur värdefullt skinn av räv, lo, mård och varg var och ger en historisk tillbakablick som kan vara bra att  komma ihåg – nu i vargjaktstider.

När jag ändå har kommit igång. Började att läsa en annan favorit idag, nämligen "En jägare gick sig att jaga" av Marianne Mertens (Svenska Jägareförbundet/Svensk Natur 1962).

Det här är en så otroligt träffsäker och rolig bok!

Den är helt skriven ur jägarhustruns perspektiv och bara kapitlet om hur hon tvingas tillaga mannens alla ansträngningar i jaktmarkerna (kråkor, häger, gamla tjädertuppar och stenbockar, med mera) är värt varenda krona du må punga ut för att hitta denna bokskatt på något antikvariat.