MEJERIBUA 

(del 1)

– Anders, vad är det här?

Filippa pekade på ett litet hus som stod i en sänka en bit ifrån timmerkojan.

– Ett Hobbithus, flinade Anders.

Han gick bort till Filippa och betraktade det lilla huset som var byggt av timmer och delvis täckt av mossa. Det var drygt en meter högt och väldigt litet, kanske bara två–tre kvadratmeter.

– Titta, sade Filippa. Det finns trappsteg här.

Hon klev ner i en liten sänka och såg en liten dörr. Dörren hade gamla trä-gångjärn och bestod av tre grova plankor. Hon öppnade försiktigt och tittade in. Där inne såg det nästan ut som ett pyttelitet båthus. Där fanns ett grovt golv, men det var öppet i mitten och där under var det kristallklart vatten. På väggarna var det hyllor och på golvet låg det fyra käppar.

Ingen av dem kunde begripa vad huset använts till. Inte dass, som Filippa först gissat. Dessutom fanns ett gammalt dass med spåntak en bit bort. Det lilla huset hade grova plankor med mossa på som tak.

De funderade ett tag och kom fram till att det nog var en slags jordkällare eller brunn, men det var väldigt opraktiskt som brunn.

När de stängde dörren såg de något skrivet. Prydligt inskuret i trädörren stod: Emma 1938.

Anders hade träffat Filippa på en skidsemester på Gråfjäll under påsken. Han hade hyrt en stuga med några kompisar från universitetet och på en Afterskii hade han sett en väldigt söt och pigg flicka med håret i en tofs rakt upp i luften. Den blonda tofsen lyste som en fyr en stormnatt i den skumma lokalen och efter några öl hade han vågat ta kontakt.

De blev ihop, lite sisådär, och hade setts av och till under våren.

Filippa ville se Gråfjället på sommaren och efter lite resonemang följde Anders med. De hade hyrt en liten stuga, inte vid själva anläggningen, utan hos en gumma nere i själva byn. Det var hon som tipsat dem om Djupsjön när Anders frågat var han kunde få någon stor laxöring.

– Gå opp te Djupsjön. Där fanns det stor öre, i alla fall förr.

Hon hade visat på en karta. De körde bil fram till en av stolliftarna, som stod stilla nu på sommaren. Strax bredvid parkeringen låg en gammal gård och därifrån följde de en stig och hittade en spång över bäcken. Stigen gick upp för en brant dal. Här och var syntes rester av gamla stockar som nästan byggts som väggar där bäcken gjorde tvära svängar. Framme vid sjön hade de balanserat över en gammal nedriven damm och sedan kommit fram till kojan.

Kojan var låst och efter att ha begrundat det lilla huset började Anders att fiska.

De surrade i luften av knott och mygg, stora bromsar försökte hela tiden bita dem genom kläderna, men Anders framhärdade. Till slut sade Filippa att hon hellre ville gå upp mot själva fjället. När de kom upp på kalfjället såg de liftarna och toppstugan vid Gråfjäll men de gick vidare mot en gammal fäbodvall som gumman sagt skulle finnas där uppe. De följde kartan och hittade några gamla stugrester. Där bildade bäcken ett stort lugn och där fick Anders fyra fina laxöringar på sitt flugspö. Det var väldigt vackra fiskar, den största vägde nog ett halvkilo.

De stekte en av fiskarna i folie och sedan badade de i bäcken. Vattnet var kallt men solen brände och de torkade snabbt i gräset på den gamla vallen.

De hade en underbar dag.

På kvällen bar de in fiskarna till Mona, som gumman hette, och frågade om hon ville ha dem.

– Kors i je, mener i de, ja det ä fina fiskar, det ä de, men int fick ni de här i Djupsjön, för de ä allt större där.

– Nej, sade Anders. De här fick jag uppe på fjället, vid den gamla vallen.

– Jo, sade Filippa. Vi hittade ett konstigt hus där uppe vid kojan.

Filippa beskrev det lilla huset och berättade att de inte förstod vad det var för något.

– Kors, dä måste vara mejeribua det, sade Mona.

– Mejeribu?

– Ja, vattnet ni såg ä en kallkälla, dä fryser aldrig på vintern, så där hade di mat å mjölk förståss. Så då byggde di ett hus ovanpå så att de skulle hålla seg, å lika sen när de blir varmt på sommarn. Dä ä alltid lika kallt dä inne. Kors, står det verkligen kvar?

– Jo, och det var ett namn inskuret, Emma 1938.

– Huffamig, dä måst vara Hamn Emma det!

– Ja, vem var det?

– Dä va allt en hemsk historia de, jeg minns att farmor min berätta. Flickan kom i olycka, dä va hemskt allt sammans. Men jeg minns int riktigt hur det gick till. Det var en rejäl flicka, det var det, men ho vart skamslagen å blev med barn å sedan tror jeg ho flytta.

– Finns det någon man kan fråga, undrade Filippa.

– Nja, jo, kanske Bo, bror min. Han arbetar ju åt fjälle å det ä ju deras koja, ja skog å allt där uppe. Jeg ska ringa.

Anders hade försökt dämpa Filippa lite, han tyckte att hennes frågande var både lite för mycket och faktiskt ointressant. Någon gammal tant för hundra år sedan, vem bryr sig? Han ville fiska.

Men Mona ringde sin bror som sade att han inte visste så mycket, men att han skulle fråga en av ägarna till Gråfjäll som just var uppe.

Anders försjönk i kartor och Filippa pratade med Mona. Filippa blev mer och mer nyfiken på denna Emma. Vad hade hon råkat ut för? Vad hade hänt och varför hade hon flyttat?

Efter någon timme ringde Monas bror och sade att Jon Skogs gärna ville träffa Filippa och berätta. Hon var välkommen upp till fjällanläggningen nästa förmiddag.

Anders ville inte följa med. Han skulle fiska och var lite sur för att Filippa inte ville följa med. Men Filippa var bestämd, hon ville veta så mycket som möjligt om den gåtfulla flickan, och om Skogs Per som Mona berättat om. Den unge mannen som blivit jätterik på skogsaffärer.

Anders tog bilen men Mona körde Filippa upp till Gråfjäll. Det såg verkligen annorlunda ut på sommaren. Fullt med barn som tjoade i poolen, åkte vattenrutch och folk som strosade runt inne i huvudbyggnaden.

Filippa anmälde sig i receptionen och ombads att sätta sig i restaurangen så skulle Direktör Skogs komma snart.

Efter en halvtimme, när Filippa började undra om det verkligen skulle bli något, kom en ung man fram till henne.

– Är det du som är Filippa?

Hon såg en blond kalufs, lite ostyrig, ett brunbränt ansikte, ett vitt leende. Han såg faktiskt oförskämt bra ut. Långt ifrån den medelålders direktör hon väntat sig.

De hälsade och Filippa funderade just på hur hon skulle börja när Jon sade:

– Jag tror det vore bättre om vi åkte upp till Djuptjärn så kan jag berätta när vi är där. Och så kan du få se kojan ordentligt.

– Jaha, sade Filippa, men hinner vi…

– Vi flyger dit, det tar bara några minuter.

Jon körde en bit upp efter stora slalombacken och där stod en helikopter. De klättrade in och Jon startade och iväg for de.

Filippa såg hur hela den jättelika slalomanläggningen blev mindre och mindre och så for de iväg över själva Gråfjällets topp och nästan direkt såg hon tjärnen och kojan. Jon satte ner helikoptern på en myr alldeles nere vid tjärnen och så promenerade de upp till kojan.

Jon låste upp och de klev in. Jon gjorde eld i spisen och hämtade vatten i brunnen, satte på kaffe och drog fram en påse bullar som han hade i en ryggsäck. Och så började han berätta.

Han berättade om Skogs Per, hans farfar, som börjat avverka skogen strax före andra världskriget. Han visste inte så mycket om Emma, för hans farfar hade aldrig pratat om henne. Men han hade hört en del av sin pappa. Emma hade bara varit sexton år när hon började arbeta som kocka åt Per.

Filippa såg länge på det lilla rummet där Emma bott och försökte föreställa sig hur det skulle ha känts att flytta in ensam mitt i skogen, utan telefon, utan dator, ingen väg bland ett gäng skogsgubbar. Sexton år gammal!

– Det fanns en farbror Gustav, sade Jon. Han var jättekompis med farfar och han hade tydligen mycket kontakt med Emma. Det enda jag vet är att hon blev misshandlad i Falun av något svin, att hon fick ett flicka, som jag faktiskt träffat en gång, och att de bodde i Uppsala. Hon blev lärare tror jag.

– Ja, men Emma, sade Filippa. Vem slog henne, vad hände egentligen?

– Jag vet inte. Men jag tror att farfar och Emma var ihop men att det tog slut och att farfar aldrig förlät henne. Min farfar var långsint som en elefant. Men Emma måste varit en tuff tjej, kom så får du se.

De gick ner till det lilla huset. De klev ner för trappsteget och Jon öppnade dörren.

– Titta, sade han. Se på virket. Det är helt oförstört. Hon måste ha fått gubbarna att klyva tjärstubbar till plankor.

– Vad är en tjärstubbe för något?

– De finns överallt. Vid skogsbränder så kokar vissa tallar när de brinner. All terpentin liksom förvandlas till tjära och samlas längst ner i trädet. Virket blir helt impregnerat med tjära. Vänta…

Jon tog fram en kniv och skar en flisa ur väggen. Direkt innanför den gråa ytan var träet alldeles rött och när Filippa luktade på det kände hon en tydlig tjärdoft. Det luktade både starkt och gott.

– Tänk, efter sextio år, sade Jon.

Jon förklarade hur de hade mjölk i plåtdunkar som hängdes ner i vattnet för att hålla allt kallt. Vattnet var verkligen isande kallt, fast det var nästan trettio grader varm ute. Filippa såg för sig hur det sett ut, med ostar, syltburkar, potatis och smörbyttor på hyllorna. Men sexton år!

De gick upp till kojan och satte sig i ljungen vid husväggen och såg ut över sjön.

– Se på allt det här, sade Jon. Här vill mina bröder bygga sexhundra hus, ett hotell och liftar upp på fjället. De vill dra väg från västbacken runt Garberget där borta och bygga en betongbro över bäcken. Vid utloppet ska de bygga reningsverk. Kojan vill de göra om till souvenirshop.

– Nej, nästan skrek Filippa. Det är inte möjligt.

– Jo, sade Jon sorgset. Jag försöker stoppa dem, men de vill ha mer pengar. Allt ägs av Greywood Investment och jag har bara någon procent av aktierna. Pappa är emot, men mina bröder är för och mina farbröder också verkar det som. Min faster vill inte men farbror Gustav är ordförande i styrelsen och han bestämmer.

– Jamen, ni har ju redan en jättestor anläggning.

– Mycket vill ha mer, sade Jon. Här jagade farfar älg i alla år, här började han det som vi alla lever på idag. Och nu vill de förstöra alltihop. De jagar inte ens här, det är för långt att gå.

– Finns det ingen som kan berätta mer om Emma, frågade Filippa.

– Nej, de är ju borta alla, kanske Emmas dotter, men jag minns inte ens vad hon heter, sade Jon.

– Den här Gustav då, frågade Filippa. Hade inte han några barn?

– Nej. Men vänta... Liv förstås. Liv vet säkert allt.

Jon blev tyst en stund. Filippa ville fråga men såg att han tänkte intensivt.

– Liv, sade han. Liv vet och hon måste ju ha ärvt Gustavs aktier!

– Vem är Liv?

– Jo, Gustav hade liksom en fosterdotter, en fantastisk människa. Hon bor i London, är visst någon slags professor. Hon var god vän med min farmor men det var något konstigt, jag vet inte. Och så var det någon skandal med Mary Willow, filmstjärnan du vet. Hon kom härifrån från början. Det var farmor som berättade men det är så länge sedan, jag minns inte riktigt. Men hon kan nog hjälpa både dig och mig. Jag kan aldrig tro att hon går med på att de förstör Djuptjärn. Och hon vet nog allt om Emma. Kom!

Jon började ivrigt gå mot helikoptern. Filippa halvsprang bredvid honom. De klättrade in i maskinen och innan han startade så vände han sig mot henne och lade en hand på hennes axel. Beröringen gick som en elektrisk stöt genom Filippa. De satt plötsligt och såg på varandra. Utan att säga ett ord rörde han vid hennes kind och Filippa kände hur det svindlade.

Jon drog tillbaka sin hand, plirade lite mot henne och sade:

– Vill du följa med till London?

Fortsättning följer…