MEJERIBUA

(del 3)

De gick in i något som Filippa bara kunde kalla för en salong. Det var ett ljust rum med burspråk ner mot havet. Vackra sirliga möbler, ljusa väggar och vita gardiner.

Vid en vägg stod en enastående vacker byrå och på den en bronsbyst. Den föreställde en man med fårat ansikte men med en tydlig glimt av – glädje? Nej, det var mer finurlighet. Det var någon som definitivt hade en räv bakom örat.

Jon betraktade fundersamt bysten och Liv sade:

– Den där har din mamma gjort. Vet du Filippa, jag har fått en massa utmärkelser. Jag har varit professor i molekylär fysik i England, jag var läkare ett tag, jag forskade mycket på nanopartiklar men ingen jag har gjort kan mäta sig med vad den mannen gjorde under sitt liv.

– Det är Gustav, eller hur, frågade Jon.

– Jo, det är min Gustav.

– Men Liv, kan vi inte prata om Djupsjön. De vill bygga sönder hela platsen, ända upp på fjället. Vill du det?

– Nej, verkligen inte, men det är väl styrelsen som bestämmer?

– Farfar ville inte det, det vet jag. Han stoppade de första planerna…

– Jag bryr mig inte så mycket om vad din farfar ville, jag tyckte att han var en…

– Hon stötte på mig, sade Filippa plötsligt.

– Va, sade Jon.

– Hon stötte på mig, Louise. Hon gjorde verkligen det!

– Ja, lilla vän. Louise är som hon är. Hon älskar vackra saker och du är verkligen mycket vacker, sade Liv.

Liv betraktade Filippa. Hon suckade lite inombords. Louise hade fungerat utmärkt i London, men här i Roslagen kanske det inte skulle gå. Filippa var verkligen mycket vacker, men knappast någon lämplig leksak för Louise.

– Ja, men, jag trodde att ni… Ja, liksom var partners, sade Filippa.

– Jo, det är vi väl, men inte så fast.

– Ja, men så där, mitt framför ögonen på dig, jag…

Filippa rodnade ännu mer. Hon tyckte att det var pinsamt inför Liv och inför Jon. Hon var förvirrad. Nog för att tjejer hade stött på henne lite förut och visst, hon hade kysst en flicka en gång men mest på lek. Men Louise!

Det värsta var att hon för ett ögonblick känt, ja vad? Attraktion, eller vad det något annat? Det hon visste var att det ilat till i hela henne.

– Ja, men Djupsjön, fortsatte Jon, som var för fokuserad för att riktigt ta in Filippas förvirring. Hur ska vi göra?

– Det handlar om aktier, sade Liv.

– Ja, sade Jon. Pappa har lämnat över sina till oss barn, så jag har fem procent. Axel och Sven har tio och de är för en utbyggnad. Vad Sofia tycker vet jag inte.

– Vänta nu, vi räknar för och emot, sade Liv. Vilka har aktier?

– Gustav hade trettio procent, som jag antar att han lämnade till dig. Farfar gav pappa och farbröderna tjugo procent var. Faster Ebba vägrade att ta emot aktier, hon ville inte delta i den kapitalistiska utsugningen, eller något. Så hon fick pengar i stället. Men pappa brukar ringa till henne och fråga och jag vet att farbror Clas flera gånger har röstat som hon vill när hon nu har någon åsikt. Det är jättekonstigt alltsammans.

– Ja, Ebba är något för sig, sade Liv.

– Sedan fick Mary Willow tio procent. Hennes röster sköts av en advokat som i sin tur lämnat över rösterna till styrelsen, med andra ord till Gustav, alltså inte din Gustav utan min farbror.

– Vi reder ut det. Du och dina bröder har tjugo procent. De blir femton procent för och fem emot.

– Farbror Clas röstar nog emot om Ebba övertalar honom..

– Bra, då har vi tjugofem procent emot och din farbror Gustav är för så då blir det trettiofem procent för. Jag har tjugo procent och jag röstar emot så då blir det fyrtiofem mot och trettiofem för.

– Men har inte du trettio?

– Nej, Emma fick tio procent och Mary Willow gav bort sina tio procent till Walter. Jag skulle tro att Gustav har fullmakt för Walters barn. Så allt hänger på Emmas tio procent.

– Men Emma är väl död, sade Jon.

– Jo, det är Linnea som har de aktierna nu. Gustav har ju röstat för alla dessa aktier men vi kanske kan få henne att ändra sig.

– Vet du var hon finns?

– Jo då, hon bor bara hundra meter härifrån.

– Va!

– Det är lite komplicerat. Linnea vill inte ha något med vare sig mig eller Skogs-släktet att göra. Hon tror att din farfar Per är hennes pappa och att han övergav både henne och Emma då för länge sedan. Hon var alltid svartsjuk på mig för att Gustav, eller Torsby då, flyttade ihop med mamma och mig. Men hon bor här. Torsby byggde ett hus åt henne här på tomten.

Filippa hade suttit tyst hela tiden. Hon försökte lyssna men hon hade svårt att låta bli att grubbla på den kyss hon fått av Louise. Den brände fortfarande på kinden.

– Men var Jons farfar hennes pappa?

– Nej, det var han inte.

– Vet du vem som var hennes pappa då, frågade Jon.

– Nej, sade Liv, egentligen inte. Torsby visste, och Walter och Per, men ingen sade just något om det. Jag tror att Emma blev våldtagen och att hon då blev med barn. Det var nog därför som Emma flyttade från Gråvattnet och ingen ville berätta för Linnea att, ja, att hon kommit till genom en våldtäkt.

– Herregud, sade Filippa.

– Linnea fick bara reda på att hennes pappa var död och så talade man aldrig mer om det. Men hon märkte ju att det var känsligt så fort Per kom på tal och så skapade hon bilden av att Per var hennes pappa. Och när Emma fick aktierna så trodde hon att de kom från Per och att det var ett slags erkännande.

De satt länge och pratade. Filippa började sakta förstå hur det hela gått till. Emma hade kanske varit ihop med Jons farfar men det hade inte blivit något.

Efter brytningen med Jons farfar hade hon förmodligen blivit våldtagen och då blivit med barn. Vad som hänt med våldtäktsmannen visste ingen nu levande människa. Ingen hade berättat detta för Linnea som trodde att det var Jons farfar som varit hennes pappa och att han vägrat erkänna detta. Därför var Linnea bitter, vilket man ju kunde förstå.

Dessutom hade den enda pappa hon haft, den där Torsby, flyttat ihop med Livs mamma och på ett sätt också övergivit henne. Så hon var rätt och slätt förbannad, vilket Filippa mycket väl kunde begripa.

Liv hade under årens lopp försökt hålla kontakten med Linnea men bara fått väldigt kortfattade svar, om hon fått några alls, på brev och mail.

Filippa funderade. Hon ville ju få reda på mer om Emma, Linneas mamma, och Linnea bodde ju här där hon var.

– Var ligger Linneas hus?

– Där borta, Liv pekade, bortom äppelträden.

– Jag går dit.

– Men, vänta nu…

– Nej Jon, någon måste berätta sanningen för henne och hon vill inte tala med er. Dessutom vill jag veta mer om hennes mamma.

– Jamen du kan väl inte bara stolpa på?

– Jag tror att Filippa har helt rätt, sade Liv. Gå du och knacka på.

– Jamen vad ska du säga?

– Jag ska säga precis som det är, att jag vill veta mer om hennes mamma.

Filippa reste sig och gick ut genom dörren. Hon såg med delvis nya ögon på den vackra trädgården, fjärden som glittrade nedanför båthuset, de välskötta gräsmattorna, de prydliga rabatterna. Allt andades idyll och rikedom.

Filippa hade inte växt upp fattigt men något som det här hade hon aldrig kommit i närheten av. Hon gick sakta genom en liten dunge av fruktträd och såg efter ett tag ett hus. Det var mycket mindre än Livs hus men stod vackert i kanten av klipphällar. Det var prydligt utanför, men inte alls på samma nästan överdådiga sätt som Livs trädgård.

Det var ett vackert hus. Det var gulmålat med vita knutar och fönsterfoder. Det fanns en rätt stor glasveranda med mycket snickarglädje och när Filippa gick närmare kom det en kvinna runt knuten. Hon stannade och såg avvaktande på Filippa. Hon var klädd i blåbyxor med hängslen och kom tydligen direkt från något trädgårdsarbete, för hon var strimmig av jord i ansiktet.

– Ursäkta att jag stör, jag heter Filippa Johansson och jag skulle gärna vilja veta litet om din mamma.

– Min mamma?

– Jag var på semester uppe vid Gråvattnet och vi kom till Djupsjön, och där såg jag ett litet hus där din mamma hade ristat in sitt namn och sedan…

– Vänta lite. Vi går in eller… Sätt dig här på verandan så får jag tvätta av mig lite. Jag har bråkat lite med potatisen.

Fortsättning följer