MEJERIBUA

(del 2)

Filippa visste inte vad som höll på att hända. London?

Jon satte ner helikoptern vid anläggningen och erbjöd sig att köra Filippa till stugan. Han tog Filippas mobilnummer och sade att han skulle ringa dagen efter. Han var tvungen att ordna vissa saker innan han kunde åka och ville hon följa med så var hon välkommen.

Jon for iväg och Filippa gick in i stugan och satte sig på sängen.

Anders var borta och fiskade och vad skulle hon säga till honom. Herregud!

Hon funderade på att ringa sin mamma, men visste vad hon skulle säga. Aldrig, fara iväg till London med en okänd karl. Dessutom lämna Anders så där vind för våg, vad tänkte hon på!

Nej, mamma var ingen idé att ringa. Siri då?

Men Filippa visste vad Siri skulle säga också. Klart att du ska åka, gud vad spännande! Är han rik? Är han snygg? Hur gammal är han? Åh, London, gud vad jag är avundsjuk! Strunta i den där tråkiga fältbiologen eller vad han är.

Filippa läste juridik på andra året, spetsat på det mesta och höll på med civilrätt.

Anders läste biologi, men visste inte riktigt vad han ville. Han var aktiv inom miljörörelsen och skämdes en smula för sitt stora fiskeintresse.

Han var nog en smula nörd. Men trevlig och snäll, omtänksam och inte gapig.

Jon var… Tja, hon visste ingenting om Jon. Annat än att han var snygg, spännande och… Ja, spännande.

Jon hade visat verklig lidelse när han talade om Djupsjön och när han berättade om skogsarbetet förr.

Filippa började sakta packa medan hon funderade. Hon var ledig hela sommaren. Hon fick pengar av sin pappa för varje klarad kurs, festade sällan och bodde hemma. Hon kunde mycket väl åka till London.

Innerst inne hade hon hela tiden vetat att hon skulle åka. Hon ville träffa den där mystiska Liv, som tydligen känt Mary Willow. Varför bodde hon i London? Och hon skulle kunna berätta om Emma.

När Anders kom tillbaka förklarade Filippa att hon kanske skulle åka till London för att ta reda på mer om denna Emma. Hon visste inte säkert när, men hon ville inte förstöra något för hans fiske, sade hon lite syrligt, så han skulle inte räkna med henne.

– Vadå förstöra! Det har du ju redan gjort! Vi har ju för fan planerat hela den här resan tillsammans, så då är det skittaskigt att bara dra!

– Jo, jag vet. Men jag kan bara inte låta bli.

– Kan du inte vänta, åka till London senare, få adressen till den där Liv av han den där skogskillen?

– Nej, jag är ledsen.

– Ja, far och flyg då. Jag… Fy fan!

Anders for iväg med en rivstart och lämnade åt Filippa att städa och betala stugan till Mona. Men, det var väl inte mer än rätt tänkte hon.

Klockan två på eftermiddagen nästa dag satt Filippa och kände sig otroligt dum. Inte hade Jon ringt. Hon hade sagt upp stugan och började gruva sig för att be Mona köra henne till busstationen för att åka hem till Stockholm.

Men då ringde han. Det var lite besvärligt, kunde hon vänta?

– Ja, var då, sade Filippa lite skarpt. Jag sitter här hos Mona Emretsson, jag har ingen bil för mitt, hrm, ressällskap blev sur och tog bilen och for. Ska jag vänta här måste jag hyra ett rum på hotellet uppe på Gråfjäll.

– Ah, förlåt, jag tänkte inte, men bor inte du i Stockholm?

– Jo.

– Res ner med mig då. Jag flyger från Kyrkbyn klockan fyra och jag kan hämta dig hos Emretsson!

– Ja, men, ja.

– Jag försöker fortfarande få fram Livs adress i London och jag försöker fördröja styrelsemötet. Jag har suttit i telefon hela dagen, det är en massa personer inblandade och, ja det är struligt!

– Oj oj, skrattade Filippa. Kom när du kan.

Kvart över tre kom Jon. De åkte till det lilla flygfältet söder om Kyrkbyn och där klättrade de in i ett pyttelitet flygplan med plats för sex personer. Filippa och Jon var de enda passagerarna. Piloten verkade vara en kompis till Jon. De sade några ord till varandra och så for de iväg.

Det var rätt bullrigt i planet så det var svårt att prata och Filippa började än en gång undra vad hon gett sig in på.

När de landat på Bromma så ringde Jon efter en taxi och frågade var han skulle sätta av henne. De hade fortfarande inte talat ordentligt med varandra och skillnaden var så stor från lugnet uppe vid Djupsjön att Filippa började tvivla på hela projektet. Hon var på vippen att be att bli körd hem, men så tänkte hon på de tusen frågor hon skulle få av sin mamma så hon bad honom vänta. Hon ringde Siri och frågade om hon kunde få bo hos henne några dagar.

– Tjärhovsgatan, vid Björns trädgård, sade hon.

– Bor du där, frågade Jon.

– En kompis, sade Filippa lite svävande.

När de satt sig i taxin sade Jon,

– Så här långt har jag kommit. Liv har flyttat hem från London. Tydligen bor hon ute i Åkersberga. Jag har fått tag på ett telefonnummer men inte fått något svar ännu.

– Jaha, ska vi höras i kväll då?

– Jag förstår att det har varit konstigt men jag försöker flytta på styrelsemötet. Det ska egentligen vara i övermorgon, alltså på fredag, men eftersom Liv äger trettio procent av alla aktier så höll till och med farbror Gustav med om att hon borde vara med, nu när hon är i Sverige. Jag hade ingen aning om att hon ägde så mycket. Tydligen har hennes röster fått användas av styrelsens ordförande, så jag hoppas att jag kan övertala henne att komma och rösta nej!

– Men om hon inte brytt sig förut, varför skulle hon göra det nu?

– Ja, jag vet inte. Jag tror att hon blev osams med farfar, men det är så många historier och jag vet inte vad som är sant.

Filippa hade nycklar till Siris lägenhet och när hon kommit in satte hon sig på soffan och började fundera. Filippa var en eftertänksam flicka. Hon hade funderat i två månader innan hon bestämt sig för att åka upp till Gråvattnet med Anders. Hon övervägde det mesta länge och noga och att liksom kasta sig ut i saker, som hon gjort de sista dagarna, var helt nytt. Hon var omtumlad och en smula förvirrad, inte minst över sina starka känslor för Jon, som hon ju inte kände alls. Hon bävade för den tsunami av frågor som väntade från Siri.    

Jon ringde redan efter några timmar, innan Siri hann hem, så Filippa slapp hennes förhör.

Nu kom Jon i en stor SUV och de åkte ut till Åkersberga. På vägen ut frågade Filippa vad Jon egentligen visste om Liv.

– Inte så mycket faktiskt. Farfar hade en kompis som hette Gustav, men han kallades mest för Torsby.

– Torsby, det är väl ett ställe i Värmland.

– Jo, han kom väl därifrån. Hur som helst så träffade Gustav Livs mamma under andra världskriget, eller runt där i alla fall, och hon var från Norge. De gifte sig och Gustav blev plastfarsa åt Liv.

– Hur gammal är Liv nu?

– Hon måste vara typ sjuttio, men hon verkade helt skarp i telefon. Farsan, alltså min farsa, sade att Liv tydligen var ett underbarn.

– Underbarn?

– Jamen du vet, lärde sig allt på en gång. Spelar alla instrument, kan all matte. I alla fall blev hon först läkare men bytte till fysik. Enligt pappa borde hon ha fått Nobelpris. Han påstår att hon är lesbisk och hade en affär med Mary Willow.

– Nä!

– Ja, detta är alltså vad min pappa har sagt, men han drar på ordentligt ibland. Han är en filur min pappa.

– Men hur kommer Emma in? Filippa fick det inte att stämma.

– Nja, min pappa påstår att hon och Gustav hade något kuckeliku ihop, i alla fall blev de vänner och Liv måste ha träffat Emma flera gånger när hon var barn. Liv borde vara nästan jämnårig med Emmas dotter.

– Vad heter Emmas dotter?

– Jag minns inte. Jag träffade henne en gång när vi hälsade på Torsby men jag var bara fem-sex år. Farfar talade aldrig om Emma, inte ett ord. Det pappa vet har han hört genom skvaller från någon på farmors sida.

När de passerat Åkersberga körde de vidare med hjälp av kartan. Vägarna blev mindre och mindre. Jon studerade kartan och efter att ha kört fel två gånger kom de fram till ett hus nästan nere vid havet.

Filippa stod mållös och stirrade på huset. Det var ett underbart hus. Stora perspektivfönster ner mot havet, en glasveranda och ett litet torn gjorde att det nästan liknade ett slott. Trädgården var välskött med stora buskar och massor av blommor. Nere vid havet stod ett båthus och en stor brygga.

Det liknade nästan en film, så vackert var det.

Jon gick med bestämda steg upp mot verandan när en liten, mycket elegant kvinna kom ut. Hon kisade lite mot dem och trippade ner för trappan.

– Ah, det är du som är Jon. Hej, hej!

– God dag, sade Jon och bockade djupt, får jag presentera… Han vände sig mot Filippa.

– Hej kära barn, du måste vara Filippa som vill veta mer om Emma. Jag heter Liv och du ska vara hjärtligt välkommen hit till vårt hus.

Filippa såg en mycket vacker kvinna, liten och nätt med glittranden intensiva ögon. Hennes hår var grått men mycket välvårdat. Hela hon gav ett smidigt och vördnadsbjudande intryck och Filippa nästan neg när hon hälsade.

Liv skärskådade Filippa intensivt.

– Men herregud så vacker du är lilla vän, det riktigt strålar om dig. Men kom in, kom in, ni måste hälsa på Louise.

De kom in i en ganska stor hall. På väggarna hängde tavlor, vackra färgstarka bilder, många med skärgårdsmotiv. Där hängde två gamla trävettar, ett gammalt gevär och ett enormt älghorn. Där fanns skimrande små statyetter av kvinnor, vackra vaser, en stor kristallkrona i taket.

De gick vidare in i ett stort rum, även de fyllt av vackra saker blandat med uppstoppade djur och olika horn. Det var en märklig blandning men det såg inte gammalt eller konstigt ut. Allt var skinande rent och allt passade ihop på något märkligt vis.

Filippa stod och försökte ta in alla saker som fanns där. Möblerna var enkla och rena i linjerna, många hade intarsia-inläggningar. Det fanns ingen bestämd stil men allt andades lyx och smak. ”Dyrbart” tänkte Filippa.

– Åh, här har vi Louise!

– God dag.

En lång kvinna kom in. Hon var mycket yngre än Liv, hon hade långt mörkt böljande hår, stora ögon, fantastiskt mun, hon var som stigen ur en italiensk film. Hon var bländande.

Jon bara stirrade. Han stirrade så Filippa skämdes, samtidigt som hon stirrade själv.

– Ja visst är hon fantastisk, sade Liv.

– Ja verkligen, fann sig Jon och presenterade sig själv och Filippa.

Lousie gick fram till Filippa och betraktade henne så intensivt att Filippa började skruva på sig. Hon sträckte ut handen och rörde vid Filippas hår och sade:

– Men så vackert, du är verkligen vacker lilla vän.

– Ja vi skall prata om Gustav och Emma du kan väl…

– Nej söta Liv, visserligen har du dragit ut mig i obygden men jag kan inte sitta här och höra mer om den helige Gustav. Jag åker in till stan och sover över hos Bergmans. Glöm inte bort att vi ska till Lövenhjelms i morgon. Ta med lilla flickebarnet här, jag kanske kan förföra henne!

– Lousie!

– Åh, du är verkligen underbar lilla, Filippa var det så?

Filippa rodnade och Louise gick helt obekymrat fram och kysste henne på kinden.

Jon och Filippa bara stirrade efter henne när Liv sade:

– Ja, ja, Louise är som hon är. Hon kanske inte passar här ute på landet. Men strunt i det. Nu skall vi tala om Emma.

Fortsättning följer…