Läste en artikel i tidningen Skriva om att skriva om kärlek, det vill säga det som kallas romance (eller chick lit eller tantsnusk, eller vad man nu vill kalla det).

Där tog man naturligtvis upp fenomenet om boken ”Femtio nyanser av honom” som sålt typ i några miljoner exemplar.

Och jag säger bara det, jag försökte verkligen! Att läsa den alltså. Men det var en av de tråkigaste böcker jag någonsin tagit i min hand, och nu är jag ingen direkt sparsmakad läsare – jag gillar det mesta! Även, och gärna, det som kallas för romance.

Tacka vet jag en härlig Nora Roberts! Eller en Marian Keyes! Jag köper till och med en och en annan Harlequin-roman när andan faller på – och alla har de varit bättre än ”Femtio nyanser av honom”.

Jag brukar försöka läsa böcker som ”alla” läser, även så kallade ungdomsböcker. Harry Potter, Hungerspelen, Cirkeln, Twilight – alla är de värda sina läsare och sina framgångar.

Jag brukar också försöka läsa ut en bok som jag väl har börjat med, hur trögt det än går. Men med ”Femtio nyanser av honom” gick det bara inte. Jag slutade efter halva, och då hade jag kämpat i veckor.

När det gäller Harlequin-romaner så anses det lite skämmigt att läsa sådana, men jag tycker de är perfekta när man behöver lite tidsfördriv, och de tar bara någon timme eller två att läsa. Dessutom gör de böckerna andra glada, för vi är några stycken som byter med varandra. Dessa böcker är ju inget man sparar och ställer i bokhyllan, men man kan som sagt skicka dem vidare…